Joman "mitt liv min åsikt"

Har blivit som ett gift för mig ibland, jag kan liksom aldrig nöja mig med ett svar utan söker ofta andra och bättre, jag vill  ha både hängslen och livrem på mig innan jag bestämmer mig för att acceptera ett svar och knappt då blir jag nöjd!! Vet ni hur jobbigt det kan bli?! Att alltid fortsätta fråga istället för att acceptera o sätta sig ner och gå vidare. Jag har haft 2 dagar nu som jag skulle kunna varit utan, allt känns tungt helt plötsligt. Jag har börjat ifrågasätta allt möjligt. Jag kan liksom inte sätta mig ner o bara gå på framåt o tänka positivt. Varför blir det så? Kommer jag någonsin att sätta mig ner o känna att "nu mår jag bra" sådär genuint in i märgen då jag inte behöver tveka på om den känslan är sann eller påhittad? Jag kommer in i perioder då jag bara helst av allt vill sitta i ett hörn och vara ifred, jag går liksom in i en bubbla och gör mig osynlig eller försöker göra mig osynlig inför omgivningen. Det är jättesvårt för omgivningen att förstå varför jag gör så, min fru kan känna sig olycklig o tro att jag ledsnat eller så, hon säger att hon inte får kontakt med mig, eller att jag verkar frånvarande. Jag förstår henne..... Det blir såhär ibland bara och jag kan lugnt säga att jag aldrig blir van... Varför blir det då såhär? När jag var yngre (mycket) så fick jag diagnosen borderline och antisocial, nu har jag fått diagnosen ADHD! Är det så? Ni ser!! Hur mycket jag än får höra, hur många diagnoser jag än får så kommer jag aldrig att vara nöjd! Vet ni varför? Jo för om jag nöjer mig så innebär det att jag accepterar att jag är såhär och det vill jag aldrig göra. Är jag så felaktig då? Kanske inte i dina/era ögon men att leva med det jag har inom mig med tankar och grubblerier kan vara väldigt väldigt tungt och jag vill inte ha det så..... Oj oj oj vilken mörk text det blev nu.......

Ha en trevlig torsdag kväll, på söndag fyller jag år och vet ni vad? Jag tänker inte ifrågasätta varför utan jag ska fira det! :-)

// J