Joman "mitt liv min åsikt"

Hur är det med den frågan egentligen? Kan man tycka om andras barn lika mycket som man tycker om sina egna? Kan man sätta sig ner och titta på sin partners barn med samma glädje som man kan känna inför sina egna barn? Jag tror inte att man kan det.. Jag tror att genom att bygga upp någon konstig form av "jag ska tycka lika om alla" så skapar man istället en situation som man inte själv vill befinna sig i! Jag tror att det värsta vi kan göra mot oss själva och mot våra barn är att fösa ihop dem med varandra och förvänta oss att det ska gå hur bra som helst!! Det kan gå bra, det kan oxå gå mindre bra. Tänk dig själv att bli ihopföst med kanske 3 personer och sen tvingas att fira jul, födelsedagar osv med dem, alla era gamla rutiner som ni haft själv med barnet/barnen är upplösta! Bara för att den "nya" familjen inte ska känna sig utanför. Sen när ni väl är samlade skapas en massa diskussioner om hur "fel" den andres barn gjorde och hur konstig han/hon är.  Låter inte så klokt va? Hur ställer man sig mot sina "plastbarn" när man känner att man ger avkall på det man vill för att allt ska bli rättvist? Tar rättvisetänkandet så stor plats så att man istället förstör allt det som är viktigt? Alla dom stunder man haft med sina egna barn har man liksom luckrat upp bit för bit i tron på att man gör något bra. Vi får inte glömma bort att det är vi vuxna som styr skeppet, barnen följer med och försöker anpassa sig. Ansvaret ligger hos oss vuxna. Vi vuxna är så förbannat rädda för att den nya partnern inte ska tycka om våra barn, vi känner av varenda situation och diskuterar allt som både går och inte går att diskutera! Stackars mitt lilla barn som har det så jobbigt!!!  Jag tror att det är så att man inte kan älska andras barn på samma sätt som sina egna, jag tror inte att man kan blanda för mycket utan att det blir en blandning som "skär" sig. Förstår ni vad jag menar? Jag älskar mina barn och tycker om min partners barn. Det måste få vara så, det är inte fel. Om jag känner brrrr mot min partners barn så måste jag få känna det, det gäller givetvis vice versa.. Man behöver inte göra allting tillsammans, och bara för att man gör vissa saker med sina "egna" barn så behöver det inte innebära att man tycker illa om de "nya" barnen! Jag tror att vi skapar en massa problem genom att sätta upp föreställningar som inte alls fungerar och när vi upptäcker att de inte fungerar så får vi panik.. Det jag försöker säga är nog att, det är inte farligt att älska sina barn mer, det är inte farligt att känna fy fasen inför sin partners barn, det som är farligt är att visa det för barnen! Det som skapar mest konflikter är att "de" andra barnen inte är som jag vill att de ska vara, de är annorlunda!!

Sjukt va? Blir bara så less ibland!! 
Nu ska jag plugga! ha en bra måndag//  J                           Vems unge är det här????