Var går gränsen?
När man är liten så bråkar man och gapar och skriker, ibland kan man vara helt oresonlig och respektlös. Man försöker på alla vis få bestämma och visa att "jag vet bäst, jag kan själv". Det finns inga som kan vara så otrevliga och elaka mot varandra som barn kan, men de kan vara precis lika härliga som jobbiga! Tänk bara att få höra skrattet från ett litet barn
:-) En del barn lär sig aldrig av olika anledningar, det finns ju faktiskt handikapp och social miljö som kan ställa till det. Det kommer alltid att vara så, men det finns också vuxna runt de flesta av barnen som envist och tålmodigt visar och förklarar gång på gång vad som är tillåtet och inte tillåtet. Vi visar vägen för hur man beter sig mot andra.
Ett barn som haft en trygg och bra uppväxt blir också trygg och bra mot omgivningen. Ett barn som fått mycket kärlek ger också mycket kärlek... Alltså så blir vi lite grann som vår omgivning!
Om man nu som vuxen är direkt nedlåtande och elak mot sin omgivning, eller jag menar om man som vuxen ger sig på andra med rena personangrepp eller en överlägsen ton. Vad har man då i bagaget?
Är det så att man kommer från en dålig miljö och aldrig fått hjälp med bearbetning av sitt mående? Är det så att man kommer från ett hem där man aldrig blivit älskad ? Eller är det rent av så att man har ett handikapp som man inte rår över?
Om man som liten blir illa behandlad och "ger igen" på samhället under en tid så är det förståeligt och en förklaring, men när man blir vuxen och fortsätter på samma vis blir det lite patetiskt på grund av att förklaringen liksom förlorat sitt bäst före datum. Ansvaret ligger nu hos personen.
Jag vill leva med tanken att människor är goda i grunden och skulle någon bete sig illa av någon anledning så försöker jag vara förstående.Det jag försöker säga är nog att jag själv ibland gjort saker som jag inte är stolt över men jag har också gjort något åt det! Jag skulle aldrig ge mig på någon annan människa med direkt elakhet idag för jag känner mig trygg med mig själv och det går emot min moral.
Men när jag stöter på vuxna människor som är rent elaka blir jag ledsen, inte för att jag blir sårad utan för att jag känner sån empati, hur har den stackaren haft det och hur mår han/hon egentligen?
Torsdag kväll frun är ute o äter, här sitter jag och filosoferar..
Ha nu en trevlig kväll alla! Fru Wesse du kan börja använda mjukisbyxor så slipper du oroa dig för dragkedja och knapp!
Hej hopp // J
:-) En del barn lär sig aldrig av olika anledningar, det finns ju faktiskt handikapp och social miljö som kan ställa till det. Det kommer alltid att vara så, men det finns också vuxna runt de flesta av barnen som envist och tålmodigt visar och förklarar gång på gång vad som är tillåtet och inte tillåtet. Vi visar vägen för hur man beter sig mot andra.
Ett barn som haft en trygg och bra uppväxt blir också trygg och bra mot omgivningen. Ett barn som fått mycket kärlek ger också mycket kärlek... Alltså så blir vi lite grann som vår omgivning!
Om man nu som vuxen är direkt nedlåtande och elak mot sin omgivning, eller jag menar om man som vuxen ger sig på andra med rena personangrepp eller en överlägsen ton. Vad har man då i bagaget?
Är det så att man kommer från en dålig miljö och aldrig fått hjälp med bearbetning av sitt mående? Är det så att man kommer från ett hem där man aldrig blivit älskad ? Eller är det rent av så att man har ett handikapp som man inte rår över?
Om man som liten blir illa behandlad och "ger igen" på samhället under en tid så är det förståeligt och en förklaring, men när man blir vuxen och fortsätter på samma vis blir det lite patetiskt på grund av att förklaringen liksom förlorat sitt bäst före datum. Ansvaret ligger nu hos personen.
Jag vill leva med tanken att människor är goda i grunden och skulle någon bete sig illa av någon anledning så försöker jag vara förstående.Det jag försöker säga är nog att jag själv ibland gjort saker som jag inte är stolt över men jag har också gjort något åt det! Jag skulle aldrig ge mig på någon annan människa med direkt elakhet idag för jag känner mig trygg med mig själv och det går emot min moral.
Men när jag stöter på vuxna människor som är rent elaka blir jag ledsen, inte för att jag blir sårad utan för att jag känner sån empati, hur har den stackaren haft det och hur mår han/hon egentligen?
Torsdag kväll frun är ute o äter, här sitter jag och filosoferar..
Ha nu en trevlig kväll alla! Fru Wesse du kan börja använda mjukisbyxor så slipper du oroa dig för dragkedja och knapp!
Hej hopp // J
Kommentarer
Postat av: fru wesse
Fru Wesse vill bara göra en liten passus här. Byxorna VAR felkonstruerade. På riktigt:)
Trackback
