Joman "mitt liv min åsikt"

När tiden bara rinner iväg, när man har så mycket att göra så hur man än försöker hinna med så ligger man ändå efter. Min fru har en son som är 9 år gammal, en livlig kille ganska stor och stark och alltid ensam. Ingen vill vara med honom. När han är med oss (varannan vecka) så leker han aldrig med någon för ingen ringer honom. Han vill vara hemma med oss för här är det lugnt o skönt! Han går i utredning för ADHD. Nu skulle jag kunna stanna i mitt skrivande och låta alla dra sina egna förhastade slutsatser, men det tänker jag inte göra! Jag ser hur "stirrig" han blir när vi har folk hemma, jag ser hur han styr sina kamrater när han leker med någon, dom få gångerna han har någon att leka med! Jag hör hur han Hatar alla i klassen, jag hör hur han skriker när han inte vill göra som mamma säger! FY FAN va? Eller? Men jag ser oxå hans sorg över att inte ha någon att leka med, jag ser hans förtvivlan när han slagits för andra gången i skolan idag. Han säger "jag kan inte behärska mig". Han vet inte hur han ska vara, han har inte nycklarna till det sociala spelet som krävs. Tänk att ALLTID känna sig ensam, hur man än gör så blir det fel. Är det inte lätt att bli arg då? Det är svårt och det gör ont att se. Jag har oxå ADHD och jag känner igen mig i mycket men inte allt. Min ilska har alltid varit enorm, jag har alltid varit väldigt aggressiv, jag har alltid känt mig ensam. Eller rättare sagt så är min känsla den att jag känner mig ensam, passar inte in. Vad ska man göra för honom? Hur ska man hjälpa honom att få ett bra liv? Hur förklarar man för ett barn att saker kanske inte alltid är som han uppfattar det? Jag tänker iallafall aldrig acceptera att någon blir utstött!

Nu ska jag gå o lägga mig,  men först ska jag titta på min fru sen ska jag gå ner en trappa och titta på min son, sen ska jag lägga mig ner och säga till mig själv "du är inte ensam, du är inte ensam".... Sen ska jag sova..

Godnatt... // J