Joman "mitt liv min åsikt"

Varför vissa aldrig utvecklas! Varför är det alltid lättare att se på andra och peka ut deras brister än att titta på sig själv  och försöka göra något åt dom. Jag har separerat från mitt ex för ca 5 år sedan, från början köpte jag en stor lägenhet för att mina 3 barn skulle få varsitt rum, jag gjorde allt för att visa att jag i högsta grad vill vara delaktig i mina barns liv. Åren har gått och idag så har jag den absolut bästa kontakten med min ena son, han bor här i stort sett hela tiden med vissa avstickare till sin mor. Om Min stora son som är 20 fick jag igår höra att han vänt mig ryggen, jag hämtade min dotter som är 9 år imorse bara för att  stort sett vända om för hon ville inte vara hos sin pappa. Saken är den mina vänner att jag hela tiden fått höra hur dålig o hemsk jag är som pappa, att jag alltid är arg, att jag inte är som deras mor osv. Så jag tänkte att det kanske är så att det är fel på mig? Jag vill ju träffa mina barn! Jag vill ju umgås med dom! Så jag sökte hjälp och fick hjälp.. Ok.. Men inget duger, det kan vara så enkelt som att "du såg inge glad ut", eller "du gjorde på fel sätt". Inget jag gör gör mig bättre för det finns alltid nya saker som måste ändras! Det här är ingen självömkan utan det är sant.. Min dotter sa imorse att det pratas så mycket skit om mig hos deras mor så hon inte längre vet vad som är vad.. Enklast för henne blir då att "stänga" mig ute och bli lojal med sin mor.. Så fruktansvärt tragiskt!! Mitt ex hatar mig så mycket så hon drar med mina barn i sitt hat, åtminstone 2 av dom, hitills!! Jag vet idag inte vad jag ska göra, jag har nog gjort allt som finns i min makt och lite till..
När jag skjutsade ut min dotter till hennes mor igen så kom den lilla dottern fram i 10 minuter som jag älskar, jag såg i hennes ansikte hur ledsen hon var, hon pratade med mig sådär som barn pratar med sina föräldrar. Det känns så orättvist....

Faktiskt ganska orkeslös nu....... // J